Kan en Balintgrupp se ut hur som helst?

(Förkortad version av öppningsanförandet på det nationella Balintmötet i Göteborg i mars 2000).

Inom ramen för en konferens som försöker förvalta och vidareutveckla arvet efter Michael Balint kan det finnas skäl att fundera över kulturklimat och kulturpåverkan. Balint själv var rotad i centraleuropeisk kultur och bildningstradition. Han kom från en sekulariserad ungersk-judisk familj och flyttade före kriget till England. Hans föräldrar som levde kvar i

Budapest - fadern var en välrenommerad läkare i den ungerska huvudstaden -begick självmord inför hotet om deportation till Auschwitz.

Det får mig att tänka på platsen för dagens möte, Göteborg. Här påverkades utvecklingen från slutet av 1700-talet t o m början av 30-talet starkt ekonomiskt, socialt och kulturellt av en liten judisk församling med bidrag av Göthilda Magnus, Karl Warburg , Mannheimers, Hartwigs, Henriques´för att bara ta några exempel. Flera av deltagarna känner naturligtvis till dessa förhållanden bättre än jag. Det är både gripande och rörande att läsa om hur man försökte anpassa sitt judiska arv med det mycket starka engagemanget i svenskt samhällsliv, och hur allvarligt man brottades med denna dubbla identitet. Allt detta förändrades när en isvind drog in över staden från sydost Ett ingrott judehat där kyrkan spelade en aktiv roll och med grogrund i rasbiologiska och folkhemska ideal och beundran för tysk kultur svepte i kombination med rent nazistiska strömningar bort göteborgs-judarna från det sociala och politiska livet. Marginaliseringen kulminerade i en dödsdom som hängde över deras huvuden i flera års tid, villkorad till om tyskarna skulle komma. Många gick sönder i skräck, en del begick självmord, några lyckades hålla modet uppe. Det var en tid när mänsklig nedrighet hade medvind, men också en tid när enskilda människor och grupper visade stort mod och hjärta. Främst mot undfallenheten, en förebild för civilkurage och patos, stod Torgny Segerstedt , Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och den liberala traditionen. Dessbättre blev saken aldrig saken som i Ungern ställd på sin spets. Segerstedt, Göteborgs judiska befolkning och många

andra undkom därigenom en säker deportation och död. Hatets, den inskränkta avundens och girighetens handgångna män och kvinnor fick bida. En av lärdomarna av detta är att försöka ta vardagslivet på djupaste allvar; att försöka låta bli att fuska och förenkla på bekostnad av den komplicerade verkligheten; att försöka vara en levande människa både privat och professionellt. Det är det som balintarbetet medverkar till för läkarens yrkesidentitet.

Bild 1: Balintgruppens släktskap till och avgränsning mot andra grupper.

I det följande ska jag försöka diskutera vad som konstituerar en balintgrupp

vad gäller dess 1. mål, idémässiga och praktiskt innehåll, 2. gruppmedlemmar,

3. ledare och 4. ge några synpunkter på kontrakt och ramar.

Balintgruppens mål, dess idémässiga och praktiska innehåll

I centrum av Michael Balints mycket självständiga bidrag till psykoanalytisk tanke-byggnad står tankar om den tidiga mor-barn-relationen - The Primary Love Object. Detta ordlösa intima samspel och bristerna i det utgör grundval för bl a ordlös inlevelse och för psykosomatiska symtom. Det finns mycket att upptäcka och återupptäcka i Balints tankevärld - både för kroppsläkare och för psykoanalytiker.

Utvecklingsarbetet i allmänläkargruppen kring Balint fortsatte också efter hans död. Man ägnade mycket kraft åt att belysa vilka terapeutiska processer som var verksamma i de sporadiska men mångåriga relationerna mellan läkaren och patienten, t ex Flash-tekniken, som beskrivs i "Six minutes for the patient".

Michael Balint beskrev gapet mellan medicinsk utbildning och läkarens kliniska vardag på följande sätt:

There are many fields in present-day medicine where science is of little help to the practitioner, and he has to rely chiefly on his common sense. (Balint: "The Doctor, the Patient and his Illness.", 1957). Balint såg grupparbetets mål som att odla denna doktorns "common sense" så att doktorn - skulle kunna tillämpa sitt medicinska kunnande så omdömesgillt som möjligt, och - använda sitt "professionella jag" optimalt pedagogiskt, psykoterapeutiskt och etiskt Balint talar i sin bok om "training the doctor in the psychological treatment of the patient". Han menade då att detta var ett kulturbrott med läkarens och patientens förväntningar. Balintgruppens arbete bidrar till att från sina egna förutsättningar gradvis förändra läkarens definition av sitt förhållande till sina patienter. Detta sker genom göra samspelet mellan läkaren och patienten mer synligt och med ökad psykologisk och medicinsk förståelse för patientens situation.

Under de 45 år som gått sedan Balint publicerade "The Doctor, His Patient and the Illness" har det skett en successiv förändring: från den renodlade organcentreringen till insikten och återupptäckten att det finns en medicinsk humanvetenskap vid sidan av den dominerande medicinska naturvetenskapen. Utvecklingen av det professionella jaget består

- dels i att undersöka hur man som läkare använder det som Balint benämnde "doktorns apostoliska funktion", hur doktorn så att säga predikar sitt medicinska evangelium för patienten.

- dels i att undersöka vad som hindrar läkaren att använda sin professionella intuition och lyhördhet på bästa sätt.

Känslor hos läkaren kan lätt trängas bort eller förnekas och kan vändas i mer eller mindre förtäckta pseudorationella motreaktioner (t ex distanserat/objektifierande förhållningssätt eller bristande distans, plågsamma och onödiga utredningar och undersökningar, utdragen ovisshet om diagnosen etc). Märk väl att detta inte behöver vara några medvetna processer hos läkaren. Genom en respektfull och kollegial diskussion och reflektion kan läkarens professionella manöverutrymme vidgas.

Ett exempel på arbetsprocessen i en balintgrupp - avgränsningens och lyhördhetens svåra konst I en förtätad vinjett från sitt eget deltagande (Härdelin, Svenska Psykoanalytiska Föreningens Bulletin nr 22, vintern 1997) i en balintgrupp illustreras hur gruppledaren lyckas fånga upp något centralt hos läkaren i det kliniska mötet utan att gå över gränsen till psykoterapi av kollegan, eller förvandla arbetet till handledning eller personalgrupp, se bild 1.

"Astrid var ogift, barnlös och arbetade deltid i ett skolkök. Hon var runt 60 år och gick hos mig sedan några åt för blodtryckskontroller och ryggont. Men mest av allt verkade hon komma för...ja för vad då? Astrid kom oftare än vad som, skulle behövas. Besöken tycktes först bli ganska korta, hon hade inte mycket att säga, mer än att hon ville ha trycket kontrollerat och att ryggen värkte. Blodtrycket var ofta välreglerat, ryggen var som förr. Astrid hade en gammal skada från barndomen som var som den var. Av och till fick hon värktabletter, av och till sjukgymnastik. Det fanns inget mer att göra. Samtidigt var det som att hon ändå dröjde sig kvar, som om något väntade på att bli sagt. Ibland föreföll hon försöka säga något men avbröt sig och jag hade inte mycket att tillägga. Just därför kändes det som om besöken inte kunde avslutas.

Till slut sa gruppledaren när ingen annan sa något (min kursivering) att jag verkade bli avgränsad från gruppen när jag inte hade något att säga. Det fanns något ensamt omkring mig (min kursivering) när jag berättade om Astrid...ödsligt. det var något pinsamt med situationen när jag inte hade något att erbjuda och gruppen inget att ta emot. Han kände inte igen mig i min dragning (min kursivering).Kunde min tomhet och behov av bekräftelse säga något om Astrid? Frågan väckte ett intresse inom mig för Astrid, mig själv, också hos de andra. Då började ett meningsutbyte och samtidigt började den svåra känslan att upplösas."

I detta exempel beaktar ledaren gruppdynamiken, fångar upp den stumma tystnaden i gruppen och hos falldragaren. Han använder detta som sökljus på den kliniska situationen. Han påpekar att kollegan tycks ha tappat sin gängse hållning och vitalitet, och att patienten tycks ha berört honom på ett djupt personligt plan. Men han lämnar detta sista till kollegans självanalys. Det har inget med balintarbetet att göra. Han lyfter i stället fram den parallella processen mellan läkaren-Astrid och gruppen-läkaren, som känns lika stum och vilsen i gruppen som Astrid förefallit i mottagningsrummet. Man ägnar sig inte åt handledning eller undervisning av kollegan, inte heller jagstödjande synpunkter. Man använder heller ingen tid åt att fördjupa sig i gruppens egen process, gruppmedlemmarnas inbördes relationer mm, som man gör i en personal-grupp eller AGSLO-grupp. Läkar-patientrelationen står hela tiden i fokus. Gruppledaren har med sina inlägg röjt undan hindren för en sådan diskussion. Och resultatet av diskussionen ledde till att patienten fick en läkare som kunde hjälpa henne att leva sitt liv bättre och rikare med och trots sina symtom och vara mindre plågad av sina inre tankar. Hon blev dramatiskt mindre vårdberoende.

 

Tilläggas bör att i balintarbetet identifieras och undersöks även de uttalade och outtalade krav och önskemål som ställs på läkaren -genom patienten - det Balint kallade "patientens erbjudande" (the patient´s offer)

-genom sociala och kulturspecifika konventioner

- av mottagningspersonalen, kollegor och "vårdgrannar"

- av försäkringskassan och arbetsgivaren

 

Psykoanalytiska begrepp

Exemplet ovan belyser också en del psykoanalytiska begrepp som jag tycker har ett stort heuristiskt värde för gruppledaren - både när man ska tänka kring vad som händer mellan läkaren och patienten, i patienten, och i balintgruppen, men också som hypotetisk "förståelsemodell". Jag föredrar som gruppledare att prata på svenska framför psykoanalytiska i mina egna "apostoliska utläggningar" kring ett kliniskt problem. Psykoanalytiska begrepp är dock bra hjälpmedel för att belysa vad som sker i fastlåsta

kliniska möten. Mången gång efter en sådan utläggning kring en patient har mina somatiska kollegor kommit tillbaka och meddelat att de haft en aha-upplevelse vid det nästföljande mötet med patienten och att saker fallit på plats. Användbara begrepp är

1. Medvetet- förmedvetet-omedvetet

2. Överföring-motöverföring och projektiv identifikation

3. Den omedvetna meningsbärande aspekten av psykosomatiska symtom

4. Psykiska parallellprocesser

Bild 2: Schema över interaktionen i läkar-patient-mötet - matrix för bl a överföring/motöverföring och projektiv indentifikation

1 och 2: Det medvetna och omedvetna samspelet mellan läkaren och patenten hör intimt samman med begreppen överföring och motöverföring. Kommunikation mellan olika psykiska skikt hos läkaren och patienten. Förenklat uttryckt kan läkaren förutom det uttalade målet för besöket bli exponent för patientens inre föreställningar och drama (och vice versa) (överföring) och mer eller mindre avsiktligt beröras och även svara på dessa stundom mycket starka undertoner (motöverföring). Hos doktorn i balintgruppen kan hans/hennes "symtom" (uppgivenhet, irritation, ångest, trötthet , irrationella handlingar visavi patienten , olika slags kroppsliga yttringar i magen, huvudet, etc) omvandlas till kliniskt användbara signaler i stället för att bli byggstenar i professionell utbrändhet. Parentetiskt bör påpekas att det av C-E Rudebeck lanserade begreppet för läkar-patientmötet "kroppsempati" är - utan att han explicit förankrat det i Balints teorier eller i termer av "motöverförings-psykosomatiska reaktioner" - ett sätt att med ett anslående uttryck beskriva vad som i länge varit formulerat och tillämpat inom psykoanalysen och i balintarbetet

3: I den psykoanalytiska begreppsbildningen finns hypoteser om psykosomatiska symtom som helt eller delvis omedvetna konkretistiska uttryck för en dold mening, en dold (eller "aborterad") symbolisk innebör. Dessa tankegångar kan föras in i balintgruppens falldiskussioner för att öka förståelsen och respekten för en patients lidande, för den kommunikativa innebörden av symtomen och i förlängningen för läkarens förhållningssätt.

4: Det är inte ovanligt att det uppstår parallella psykiska processer mellan det som sker i mottagningsrummet och det som sker i arbetsgruppen (se exemplet ovan).

Men dessa begreppssystem som ofta är klargörande och förståelsevidgande är

hjälpkonstruktioner och inget annat. Viktigare är det som alltid inträffar i en kreativ balintgrupp: Den framgångsrike deltagaren utvecklar sin egen professionella psykologisk begreppsapparat med en blandning av allmänna begrepp och privata med vars hjälp han/hon kan beskriva och analysera det svårfångade men högst reella i samspelet mellan läkare och patient.

Förslag till definition av en Balintgrupp

Balintgruppen består av jämbördiga kliniker som frivilligt träffas regelbundet över en längre tid för att diskutera och bättre förstå det egna kliniska arbetet, det egna mötet med patienterna. I gruppen sker en ömsesidig konsultation. För att underlätta arbetsprocessen samarbetar de med en extern konsult som har rollen som gruppledare, är väl förtrogen med läkarnas arbetsförhållanden och tillför en psykoanalytisk/psykologisk erfarenhet och kompetens.

Med denna definition betonas att gruppledaren till skillnad från en handledare inte har ett behandlingsansvar för de patienter som diskuteras. Varje gruppdeltagare har fullt eget ansvar för sitt handlande. I det avseendet finns det större likheter mellan en grupp erfarna läkare, en grupp medlemmar ur advokatsamfundet, en sjukgymnastgrupp och en grupp företagsledare än med en grupp medicine kandidater eller AT-läkare som ännu inte har en etablerad yrkesidentitet och självständigt professionellt ansvar.

Balintgruppmedlemmen

 

När jag ska lista de motiv en läkare kan ha för att börja i en balintgrupp vill jag schematiskt dela in dem i "friska"(= ändamålsenliga professionella och personliga motiv) respektive "neurotiska"(= dysfunktionella professionella och personliga motiv ). Likt de patienter som söker oss på rationella och irrationella grunder, så vävs också vårt psyke av dessa båda tendenser. Det är viktigt för grupparbetet att man beaktar detta psykiska faktum.

a. Till "friska" motiv räknar jag:

- att läkaren är tillräckligt mogen och erfaren för att ha erfarenhet av

sina tillkortakommanden i olika kliniska situationer,

- tillräckligt nyfiken, ärlig och modig för att vilja undersöka sitt eget

professionella agerande och tänkande, och

- tillräckligt inlevelsefull, engagerad och uppriktig mot kollegorna i

gruppen när de tampas med sina svåra fall.

- läkarens behov att avhjälpa ett bristtillstånd i grund- och fortbildning

och i den pågående kliniska verksamheten

- viljan att motverka "det professionella jagets isolering".

b. Till "neurotiska" motiv vill jag föra:

- personligt öppet eller dolt terapibehov

- personalkonflikter. Konflikten kan finnas mellan gruppmedlemmar eller

balintgruppen kan ingå i ett outgroup-ingroupspel.

- önskan om att ha balintgruppen som ett allmänt missnöjesforum i avsaknad

av ett adekvat diskussions- och beslutsforum. (jfr bild 1)

Balintgruppledaren - en extern konsult

Gruppledarens uppgift består i att aktivt arbeta för att bevara ramarna för arbetet, att skydda gruppen och enskilda gruppmedlemmar från ett antal fallgropar, som blir särskilt påtagliga när arbetet är improviserat, och uppmuntrar till hugskott och att trevande försöka formulera sånt man inte är riktigt säker på. Av gruppledaren krävs gruppsykologisk och psykoanalytisk/psykologisk kunskap samt att han/hon har kulturkompetens, dvs är väl förtrogen med gruppmedlemmarnas arbetsområde.

Till gruppledarens första uppgifter hör att formulera samarbetet inom ramen för ett kontrakt, som tydliggör mål, rollfördelning och avgränsningar mot annat slags grupparbete (jfr bild 1). Två aspekter vill jag betona som särskilt angelägna: vikten av sekretess kring det som diskuteras i gruppen för att ett gott samarbetsklimat skall kunna skapas och en noggrann bedömning om samarbetskontraktet är realistiskt. Diskutera eventuella tveksamheter med gruppen! Ta hänsyn till - gruppmedlemmarnas motivation, intrycket av gruppsamspel, medlemmarnas personligheter,

- institutionella aspekter: bl a omvärldens acceptans för att gruppen bildas.

Det är rimligt att arbeta med halvöppna grupper. Frågan om nya gruppdeltagare i en pågående balintgrupp är något som såväl medlemmarna i den befintliga gruppen som gruppledaren har att ta ställning till. Principerna för hur nya deltagare tas in i gruppen bör vara klargjorda från början.

Jag skulle här vilja skriva mer om grupprocesser och Bions tankegångar om

grundantagandegrupper som är värdefulla för att förstå de hinder som kan

uppstå för en grupparbetsprocess, men av utrymmesskäl avstår jag.

Gruppledarens motiv

Precis som gruppdeltagarna har gruppledaren olika personliga och professionella motiv.

Till de "friska" räknar jag:

- "klockarkärlek" till det kliniska arbetet, att gruppledaren tycker om och respekterar och har ett genuint intresse för kollegornas verksamhet och ett intresse för att i kollegialt samarbete vaska fram ökad förståelse för vad som händer i mottagningsrummet och att i det sammanhanget också använda sin psykoanalytiska och egna medicinska kliniska erfarenhet

- respekt för den egna psykoanalytiska kompetensen och erfarenheten, att vara beredd att pröva den i ett öppet "common sense"-sammanhang, t ex genom att våga gå emot gruppföreställningar och konventionella anpassningsmönster när det förefaller gruppledaren att detta inskränker kollegornas professionella handlingsutrymme

- att hävda sitt ledarskap kring ramar, innehåll och arbetsfördelning inom

gruppen. Detta kan se ut på väldigt olika sätt beroende på gruppens karaktär.

Till de "neurotiska" räknar jag:

- svårigheter med att hålla ramarna, t ex tiden och fördelningen av den, men också olika former av pseudofungerande: att också vilja bli kollegornas terapeut, handledare eller mentor

- psykologisk distansering, brist på genuin närvaro, att inte ta sin brist på kulturkompetens på allvar

- obearbetad "apostolisk funktion", dvs veta bäst och vilja att andra ska veta det också.

Det står nog oomtvistat och är omvittnat av flera i Michael Balints första krets att denne själv brottades med detta dilemma, vilket kom att färga av sig på grupprocessen. Men det var inte värre än att medlemmarna i denna grupp kunde ta det som en utmaning och utnyttja Balints imponerande kunskap och kliniska begåvning. Gruppen kunde fortsätta sin egen utveckling och forskning efter Michael Balints hastiga och förtida död. Långt tristare och svårare - ibland omöjligt - för gruppen att få grepp om, är den gruppledare som konsekvent tiger med att han/hon vet bäst.....

Vilken gruppledare går helt fri i denna checklista? Det viktiga är att ledaren och med gruppens hjälp är observant och kan korrigera sig i tid.

"Balintgrupper" för läkare under utbildning

Det säger sig självt att medicine studerande och unga läkare som ännu inte har tydliga inre yrkesidentiteter och yttre arbetsroller också har andra behov än vad som erbjuds i en "vanlig Balintgrupp". I dessa kliniskt inriktade gruppdiskussioner efterfrågas i högre grad mentorskap, falldragningsträning, utbildning, handledning och personligt stöd. De här grupperna kan fylla en viktig funktion för klinisk grundutbildning, i kliniskt förhållningssätt, samtalsmetodik och psykiatri i öppen vård, för kamratstöd, spegling och för handledning.

Det är också viktigt att betona att gruppledaren i en Balintgrupp för erfarna läkare inte har något behandlingsansvar. Däremot i en grupp för läkare under utbildning eller för studenter har ledaren/ handledaren ett mer eller mindre uttalat direkt eller indirekt behandlingsansvar, vare sig detta är erkänt eller inte! Om detta ansvar inte tas kommer gruppen kollektivt att axla denna funktion, vilket man kan ställa sig kritisk till eftersom detta bristfälligt kompenserar det man vill ha äldre erfarna kollegor till! Min tolkning av Barbro Johanssons rapport om en balintgrupp för ST-läkare är just att gruppen själv - i och med att man bedömde om kollegans handläggningen varit godtagbar - påtog sig ett kollektivt behandlingsansvar, skapade en norm för bedömning av handläggningen av de svåra fallen, som hjälpte den enskilde gruppmedlemmen att hantera - i vissa fall - överväldigande skuldkänslor.

Man må kalla sådana grupper student-balintgrupper eller ST-balintgrupper eller ej. Det är ändå viktigt att se hur de med nödvändighet måste skilja sig från den balintgrupp som riktar sig till kliniskt erfarna läkare.

Balintgruppens spin-off-effekter

Det jag nu tagit upp med nödvändigheten av ramar och adekvat innehåll inom ramarna för balintgruppen betyder inte att den lever ett avskärmat liv från resten av verkligheten. Intelligenta, täta, förtroliga och nyskapande tankar utbyts i gruppen. Detta får spin-off-effekter. Man vågar efterhand visa mer av sin person, skämta med eller ha en kraftfullt avvikande hållning till en kollega utan att vara rädd för att kränka hans/hennes integritet och i förtröstan att dialogen kan fortsätta. Balintgrupp-arbetet leder oftast till både en ökad enskild integritet och ökad samhörighet. Läkarens "neurotiska professionella jag" dvs. återkommande "hang-ups" i patientarbetet som prövas i gruppen har ju förbindelse med och påverkar den privata sfären fastän detta inte berörs explicit i grupparbetet. Samarbete i 2-5 år med en engagerad psykoanalytiker och med reflekterande och lyssnande kollegor torde rimligen som sidoeffekt förstärka den egna privata självreflektionen parallellt med målet att utgöra en fortbildning i läkar-patientrelationen.

Syftet är inte att göra allmänläkaren till psykoterapeut utan att läkaren tydligare ska kunna se gränserna för och betydelsen av sina egna interventioner och åtgärder i sin befintliga yrkesroll. Men en sido-effekt är att allmänläkaren blir mer insiktsfull om vilka patienter som är motiverade och skulle kunna dra nytta av en hänvisning till psykoterapi. Vi som har psykiatrisk öppenvårdsbakgrund erinrar oss alla de missriktade remisser från somatiker med önskan om psykoterapi som endast är uttryck för den inremitterande läkarens ångest och inte har något med patientens motivation och önskemål att göra.

Även om syftet inte är att diskussionerna i balintgruppen ska lösa administrativa problem så kan en del falldragningar blotta en hemmablindhet. Det kan leda till man tar upp dessa frågor på administrativ nivå på den egna mottagningen och åstadkommer förändringar. I andra fall där förändringar inte är möjliga, är det ändå en lättnad för den enskilde läkaren att klarare inse begränsningarna i den arbetsmiljö han/hon verkar i. Ibland är balintgruppen den enda fasta struktur som finns i läkarens vardag. På det viset står den som modell för värdet av ramar och gränser för att man över längre tid ska kunna göra ett hyggligt arbete. Det kan vara till hjälp för kollegor att sätta bättre gränser för det egna engagemanget, ibland för hela mottagningen, vilket tenderar att höja effektivitet och kvalitet.

Avslutning

Allmänläkarens svåra konst, som han delar med många poliklinikläkare, är att använda sin professionella person i en ständig improvisation. Läkaren känner av klimatet hos patienten och bildar ett klimat med patienten ofta utan att ha en medveten idé om vad slags inre relation som pågår inne i patienten eller i honom/henne själv. Målsättningen är sällan tydlig på en allmänläkarmottagning. Detta ställer stora krav på tolerans, flexibilitet, kärleksfull omsorg, arbetsförmåga, social kompetens, klinisk-medicinsk blick, medicinsk-teknisk fortbildning och professionell integritet – ett arbete fullt av inbyggda konflikter och motsägelser. Mina egna erfarenheter som läkare har gjort att jag känner stor respekt för mina kollegor i balintgrupperna. Jag tycker mycket om diskussionerna med erfarna kollegor och tror mig veta något de själva, en hel del sjukvårdsadministratörer och -politiker inte alltid vet: nämligen, vilken samhällsbetydelse deras arbete har!

Betydelsen för medborgaren att ha tillgång till en erfaren, omdömesgill läkare, att bli adekvat bemött, att få sin ångest någorlunda realitetsanpassad kan som social trygghetsfaktor inte överskattas. När denna funktion sviktar så leder det till en desintegration av samhället i sin helhet. Är det inte sådana processer som vi idag bevittnar och måste försöka motverka? Allmänläkaren är en viktig symbol för samhällets vardagliga omsorg om medborgaren, dvs en viktig del av en fungerande demokrati, av det civila samhället. Balintgruppen ser jag som en värdefull stödfunktion i det sammanhanget.

© Henry Jablonski oktober 2001

henry.jablonski@spray.se