Remissvar på Socialstyrelsens förslag “Läkarnas specialistutbildning och strukturen för medicinska specialiteter – en översyn”

Svensk förening för patologi (SFP) och Svensk förening för klinisk cytologi (SFKC) har likartad syn på Socialstyrelsens förslag och inkommer därför med ett gemensamt remissvar.

Kvalitetssäkringsåtgärder av specialistubildningen ur ett myndighetsperspektiv

Synpunkter: Föreningarna är postiva till samtliga de föreslagna åtgärderna för en kvalitetssäkring av specialistutbildningen. Inrättandet av ett Nationellt Råd med uppgift att fastställa målbeskrivningar för specialiteterna, kriterier för utbildande enheter och en striktare bedömning inför utfärdande av specialistbevis är ägnade att höja kvaliten på specialistutbildningen. Det är också positivt att Socialstyrelsen betonar sjukvårdshuvudmännens ansvar för att samtliga ST-läkare får tillgång till utbildade handledare och en studierektor. Vi välkomnar också Socialstyrelsens förslag att staten väsentligen måste öka sitt stöd till SK-kurserna. Under en rad år har vi sett en reduktion av antalet SK-kurser i våra specialiteter och en “återställare” till tidigare nivåer är därför välkommen.

Struktur för indelning av de medicinska specialiteterna

Synpunkter: Föreningarna har en viss förståelse för de överväganden som ligger bakom förslaget att reducera antalet specialiteter. Vi kan också acceptera förslaget att indela specialiteterna i basspecialiteter, grenspecialiteter och tilläggsspecialiteter. Vad gäller förslaget att sammanföra de nuvarande specialiteterna klinisk patologi och klinisk cytologi till en basspecialitet med benämningen “klinisk patologi” är vi av den bestämda uppfattningen att detta är felaktigt. Argumenten för sammanslagningen är att specialiteterna är starkt integrerade och att den metodologiska utvecklingen framför allt inom molekylärbiologin kommer att medföra en “konvergens” inom de laboratoriemedicinska specialiteterna. Vi menar att detta resonemang är felaktigt och grundar sig på dåligt underbyggda fakta och lösa antaganden. Det är riktigt att cytologin historiskt har sitt ursprung i patologin, men utvecklingen inom cytologin har gått starkt framåt under senare decennier så att denna specialitet både kunskapsmässigt och organisatoriskt står skild från den kliniska patologin. Som exempel på områden där den kliniska cytologin har utvecklats starkt kan nämnas den exfoliativa cytologin och punktionscytologi. Sverige har under en lång tid haft en ledande roll inom cytologin och varit en förebild för övriga världen vid utvecklingen av dessa områden. Myckt stora insatser har gjorts för utvecklingen av cytologisk screening av cervixcancer, vilket resulterat i ett kraftigt minskat insjuknande och dödlighet i cervixancer hos kvinnor. Detta har kunnat genomföras tack vare den särskilda ställning som cytologin har i Sverige, med goda möjligheter att ubilda blivande cytologer och cytodiagnostiker och därmed bibehålla en hög nivå på den cytolgiska diagnostiken i landet. Stora insatser har också gjorts för att utveckla punktionscytologin till en snabb och kostnadseffektiv undersökningsmetod. Punktionscytologi har därför kunnat etableras som en enkel och näst intill riskfri undersökning där utbytet av undersökningen oftast är jämförbart med det som erhålles med den betydligt dyrare och mer riskfyllda kirurgiska biopsitagningen. Den kliniska patologin och den kliniska cytologin utgör således idag två skilda specialiteter som kompletterar varandra. För att den kliniska cytologin skall kunna bibehålla sin ledande roll krävs att den erkänns som en egen medicinsk specialitet, med möjlighet att påverka utbildning och vidarutveckling.

Konsekvensanalys: Socialstyrelsens förslag till ny struktur för indelning av de medicinska specialiteterna saknar en vederhäftig konsekvensanalys. Den föreslagna sammanslagningen av klinisk patologi och klinisk cytologi till en basspecialitet riskerar att få allvarliga konsekvenser för specialiteternas utveckling och utbildningen av blivande specialister. Att under en ST-utbildning på 5 år inhämta erforderliga kunskaper inom såväl klinisk patologi och klinisk cytologi är orealistiskt. Konsekvensen av detta kommer att bli bristande kompetens hos nyexaminerade specialister. Enda möjligheten att förhindra en urholkning av kvaliteten på blivande specialister inom klinisk patologi och klinisk cytologi är att ge båda dessa områden status som medicinsk specialitet.

Förslag: Föreningarna föreslår att klinisk patologi blir en basspecialitet och att klinisk cytologi blir en grenspecialitet.

Göteborg 15 maj 2003 Umeå 15 maj 2003

Ola Nilsson, Thomas Höckenström

ordförande SFP ordförande SFKC