Remissvar på
Socialstyrelsens förslag “Läkarnas specialistutbildning och strukturen för
medicinska specialiteter – en översyn”
Svensk förening för patologi (SFP) och Svensk förening för klinisk cytologi
(SFKC) har likartad syn på Socialstyrelsens förslag och inkommer därför med ett
gemensamt remissvar.
Kvalitetssäkringsåtgärder av specialistubildningen ur ett
myndighetsperspektiv
Synpunkter: Föreningarna är postiva till samtliga de
föreslagna åtgärderna för en kvalitetssäkring av specialistutbildningen. Inrättandet
av ett Nationellt Råd med uppgift att fastställa målbeskrivningar för
specialiteterna, kriterier för utbildande enheter och en striktare bedömning
inför utfärdande av specialistbevis är ägnade att höja kvaliten på
specialistutbildningen. Det är också positivt att Socialstyrelsen betonar
sjukvårdshuvudmännens ansvar för att samtliga ST-läkare får tillgång till
utbildade handledare och en studierektor. Vi välkomnar också Socialstyrelsens
förslag att staten väsentligen måste öka sitt stöd till SK-kurserna. Under en
rad år har vi sett en reduktion av antalet SK-kurser i våra specialiteter och
en “återställare” till tidigare nivåer är därför välkommen.
Synpunkter: Föreningarna har en viss förståelse för
de överväganden som ligger bakom förslaget att reducera antalet specialiteter. Vi
kan också acceptera förslaget att indela specialiteterna i basspecialiteter,
grenspecialiteter och tilläggsspecialiteter. Vad gäller förslaget att
sammanföra de nuvarande specialiteterna klinisk patologi och klinisk cytologi
till en basspecialitet med
benämningen “klinisk patologi” är vi av den bestämda uppfattningen att detta är
felaktigt. Argumenten för sammanslagningen är att specialiteterna är starkt
integrerade och att den metodologiska utvecklingen framför allt inom
molekylärbiologin kommer att medföra en “konvergens” inom de
laboratoriemedicinska specialiteterna. Vi menar att detta resonemang är
felaktigt och grundar sig på dåligt underbyggda fakta och lösa antaganden. Det
är riktigt att cytologin historiskt har sitt ursprung i patologin, men
utvecklingen inom cytologin har gått starkt framåt under senare decennier så
att denna specialitet både kunskapsmässigt och organisatoriskt står skild från
den kliniska patologin. Som exempel på områden där den kliniska cytologin har
utvecklats starkt kan nämnas den exfoliativa cytologin och punktionscytologi. Sverige
har under en lång tid haft en ledande roll inom cytologin och varit en förebild
för övriga världen vid utvecklingen av dessa områden. Myckt stora insatser har
gjorts för utvecklingen av cytologisk screening av cervixcancer, vilket
resulterat i ett kraftigt minskat insjuknande och dödlighet i cervixancer hos
kvinnor. Detta har kunnat genomföras tack vare den särskilda ställning som
cytologin har i Sverige, med goda möjligheter att ubilda blivande cytologer och
cytodiagnostiker och därmed bibehålla en hög nivå på den cytolgiska
diagnostiken i landet. Stora insatser har också gjorts för att utveckla
punktionscytologin till en snabb och kostnadseffektiv undersökningsmetod. Punktionscytologi
har därför kunnat etableras som en enkel och näst intill riskfri undersökning
där utbytet av undersökningen oftast är jämförbart med det som erhålles med den
betydligt dyrare och mer riskfyllda kirurgiska biopsitagningen. Den kliniska
patologin och den kliniska cytologin utgör således idag två skilda
specialiteter som kompletterar varandra. För att den kliniska cytologin skall
kunna bibehålla sin ledande roll krävs att den erkänns som en egen medicinsk
specialitet, med möjlighet att påverka utbildning och vidarutveckling.
Konsekvensanalys: Socialstyrelsens förslag till ny struktur
för indelning av de medicinska specialiteterna saknar en vederhäftig
konsekvensanalys. Den föreslagna sammanslagningen av klinisk patologi och
klinisk cytologi till en basspecialitet riskerar att få allvarliga konsekvenser
för specialiteternas utveckling och utbildningen av blivande specialister. Att
under en ST-utbildning på 5 år inhämta erforderliga kunskaper inom såväl
klinisk patologi och klinisk cytologi är orealistiskt. Konsekvensen av detta
kommer att bli bristande kompetens hos nyexaminerade specialister. Enda
möjligheten att förhindra en urholkning av kvaliteten på blivande specialister
inom klinisk patologi och klinisk cytologi är att ge båda dessa områden status
som medicinsk specialitet.
Förslag: Föreningarna föreslår att klinisk
patologi blir en basspecialitet och att klinisk cytologi blir en
grenspecialitet.
Göteborg 15 maj 2003 Umeå
15 maj 2003
Ola Nilsson, Thomas
Höckenström
ordförande SFP ordförande
SFKC