Gastropares: prokinetikum eller pacemaker?
Hasse Abrahamsson
Sektionen för gastroenterologi, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Göteborg
Gastropares karaktäriseras av fördröjd magsäckstömning i frånvaro av mekanisk
obstruktion för tömningen. Gastropares är ofta en del i en utbredd gastrointestinal
motilitetsstörning. Patofysiologiskt förekommer multipla faktorer såsom sjukdom i
glatta muskulaturen, i magsäckens elektriska kontroll samt neurogena eller neurohumurala
mekanismer. Dessa faktorer är viktiga i de två huvudgrupperna av gastropares, nämligen
idiopatisk respektive diabetisk gastropares. I den sistnämnda gruppen kan hyperglykemi
förstärka den hämning som redan finns p.g.a. autonom neuropathi. Hyperinsulinemi har en
hämmande effekt på magsäck och tunntarm men dess betydelse vid diabetisk gastropares
är oklar.
Vissa framsteg har på senare tid gjorts beträffande behandlingen av gastropares. Hos
diabetiker är det viktigt att den metabola kontrollen optimeras. Farmakoterapi med 5 HT4
agonisten Cisaprid har en etablerad plats. Motilinagonisten Erytromycin har en ännu mer
potent stimulerande effekt på magsäckstömningen. Av tillgängliga prokinetiska medel
har motilinagonister bäst effekt på tömningen medan metoklopramid har bäst effekt på
symptomen illamående och kräkning.
Pacemakerstimulering vid gastropares är en ny intressant princip. I en nyligen
avslutad studie (GEMS study) behandlades terapiresistenta patienter med en implanterad
pulsgenerator och elektroder för stimulering på magsäckens majorsida. Kontinuerlig
stimulering med 12 per minut resulterade i snabb minskning av symptomen.
Kräkningsfrekvensen minskade från 21 per vecka (median) till 1 per vecka vid tre
månader och 0 per vecka efter 6 månader. Trots symptomförbättringen förelåg endast
en viss förbättring av magsäckens tömning av vätska och ingen förbättring
beträffande fast föda. Pacemakerstimulering har således en betydande antiemetisk effekt
vid svår gastropares, men effekten är knappast sekundär till förbättrad
magsäckstömning.