Chister Larsson

Christer Larsson

Civilingenjörsexamen, 1978, i teknisk fysik från Lunds Tekniska Högskola.

Har arbetat i telekommunikationsbranschen i 20 år, först på Ericsson och sedan på Telia. Har erfarenhet av både tekniskt utvecklingsarbete och arbete med affärs- och marknadsutveckling.

Är sedan 1996 ansvarig för ett specialist team på Telia PubliCom AB som arbetar med utveckling av nya kommunikationskoncept för Hälso- och Sjukvården.

Något om teknik för telemedicin och videokommunikation

Inom sjukvården används idag olika slags teknik, beroende på den aktuella tillämpningen, för att överföra medicinsk bildinformation mellan kliniker m.m. Syftet kan vara distanskonsultationer, distansutbildning, eller joursamverkan. Videokonferenstekniken används i sådana sammanhang allt oftare för att överföra, framförallt, bilder från olika typer av videokällor typ personkameror, dokument-kameror, endoskop, ultraljudsmaskiner osv. Kärnan i denna teknik är kodaren/avkodaren som omformar videosignalen (med ljud och bild) så att denna kan skickas över tele- eller datanät. En idag vanlig internationell standard för denna kodnings och avkodnings procedur benämns H.320, vilken främst är avsedd för kommunikation via ISDN, se nedan. En ny standard, H.323, möjliggör nu också videokonferenser via datanät baserade på internet-teknik.

Det traditionella telenätet är en blandning av ny och gammal teknik. Med den nya tekniken transporteras all information, ljud-, data- och bild, i digital form, vilket innebär att informationen kodas i forma av ettor och nollor, precis som i datorer.

Den "gamla" analoga tekniken finns idag bara kvar mellan telestationer och abonnenten, dvs i det sk lokalnätet. Den analoga tekniken har vissa brister. Via en analog förbindelse är t ex kapaciteten för data- och bildkommunikation begränsad beroende på att datorns digitala signaler måste omvandlas till analog form i ett modem.

Det digitala flertjänstnätet ISDN (Integrated Services Digital Network) innebär att förbindelsen mellan telestationer och användare blir digital. Därmed undanröjs många begränsningar i den analoga överföringen. T ex kan därmed tillämpningar med överföring av videoinformation realiseras med relativt billig standardteknik.

Beroende på vilka krav som den aktuella tillämpningen ställer på bildkvaliteten (främst rörelseåtergivning) efter överföringen, så kan man genom ISDN-tjänsten beställa olika antal sk 64 kbps (kilo bitar per sekund) kanaler. Dvs från grundabonnemanget med två kanaler upp tilll 30 kanaler. För tillämpningar inom sjukvården är det idag vanligt att man använder sex st 64 kbps kanaler för överföringen. Men tillämpningar med både fler och färre kanaler förekommer.

Den nya standarden för videokonferens via datornätverk, H.323, ställer speciella krav på datornätverken. Dessa måste t ex innehålla funktionalitet för att kunna reservera kapacitet för videokonferenser, så att en jämn överföring av information garanteras. Dessutom tar videokonferens relativt mycket kapacitet i nätet under den tid som videokonferensen användes. Typiskt åtgår flera hundra kilobit/s för över-föringen. Detta måste man naturligtvis ta hänsyn till vid dimensionering av nätkapacitet osv. I dagsläget är det tveksamt om teknik och användare är mogna för storskaligt införande av H.323 baserad videokonferens. Men det finns teknik framme så att man kan börja prova i begränsad skala.

Videokonferens innebär interaktivitet och bildöverföring i realtid, dvs i telemedicin sammanhang finns det då minst en läkare samtidigt i vardera ändan av förbindelsen. För att undvika detta finns det också tekniker som möjliggör t ex "off-line" konsultationer. Dvs den information som skall överföras (videosekvenser, stillbilder, ljudsekvenser, anteckningar) paketeras och skickas i ett mail. Mottagaren kan sedan öppna ett mottaget multimedia mail när det så att säga passar honom/henne i tiden. Det finns standard programvaror från Microsoft som kan användas för detta, men det finns också specialprogramvaror vars syfte är att underlätta användningen.

Några praktiska tips angående användning av videokonferens

För att distansmöten med hjälp av videokonferenser skall kännas naturliga och bra är det viktigt att man som användare är van vid tekniken. Det krävs i allmänhet att man genomgår en kortare användarutbildning (typiskt en halv dag) och att man därefter använder tekniken ett antal gånger innan den börjar kännas som ett naturligt arbets-redskap. "Inlärningstiden" beror på vad det är för typ av videokonferenser som skall genomföras. Tillämpningar inom telemedicin med användning av medicinska specialkameror osv ställer säkert betydligt större krav på träning och metodik utbildning än "vanliga" distanssammanträden. Målet måste dock alltid vara att videokonferenstekniken skall upplevas som ett naturligt tekniskt hjälpmedel, t ex som en mobiltelefon eller kalkylator. Uppnås inte detta kommer tekniken inte att användas !

När man genomför en videokonferens är det viktigt att:

• sträva efter att få ögonkontakt med motparten(-rna)
• kunna röra sig någorlunda obehindrat i rummet där man befinner sig
• kunna hantera zoomfunktionen på kamerorna; för översiktsbilder eller detaljer
• ha kontroll över ljudet; kunna sänka eller höja volymen
• att alla deltagare i videokonferensen vet vilka personer som är med i denna
  

Det är också uppenbart att videokonferenser fungerar bäst om deltagarna känner varandra sedan tidigare.

Vad gäller den aktuella lokalen är det viktigt att det finns tillräckligt med belysning i rummet, så motparten inte bara ser en skuggfigur! Det är i allmänhet inte nödvändigt med någon specialbelysning. Dagsljus från fönster i rummet är dock inte alls bra. Man bör också undvika störande ljud från omgivningen.